smartatankar

Jag har alltid kännt att jag har förstått när mina vänner gråtit ut om att de blivit lämnade, kännt att jag kunnat föreställa mig hur jävligt det måste kännas. Men nu vet jag att jag inte haft en aning om det som jag gett råd om, nu vet jag, nu när jag själv har blivit lämnad. 

Eller kanske inte lämnad, snarare ignorerad. Någon som varit mig nära har sökt sig undan och söker kärlek hos andra istället för mig. Det hjälper inte att jag försöker, att jag gör allt som jag vet att du gillar, att jag gör det där lilla extra och anstränger mig. Det är försent

Alltid när jag tröstat sårade vänner har jag försökt få dem att förstå att det inte är deras fel, att ansvaret hänger på båda. Men i mitt fall är felet bara mitt, jag får ensam sota för mitt misstag och äta upp resterna. Jag var så säker på det vi hade tillsammans att jag inte kunde inse att det kunde ta slut.

Nu sitter jag i min ensamhet och tänker tillbaka på vår tid tillsammans, även om vi ibland har haft några gräl så är det inte dem jag tänker på. Jag tänker bara på alla fina stunder vi haft tillsammans.

Fan Elsa, jag saknar dig. Jag trodde du var min katt. Det är inte lätt att se att du väljer andra soffor att sova i istället för min, att du inte bryr dig om att så mycket som titta på mig när jag kommer in i rummet där du är. Visst du spinner fortfarande när jag klappar dig, men det är inte samma sak längre. Jag saknar det vi hade och vill ha det tillbaka.

Katten Elsa, du är den sötaste katt jag vet....

//H