smartatankar

Ord är komplicerat och svårt, ibland är de även helt överskattade och bara till besvär. Men ibland är några små ord helt underbara. Men det gäller att hitta rätt läge att säga rätt ord, detta är väldigt svårt.

Min tanke idag är att man ska föra fram sina ord, låta dem upplevas. Vissa ord ska man självklart hålla inne. Men jag tror att det är många ord som stannar vid att vara en tanke, ord som hade behövts. Jag menar hur glad blir man inte av en komplimang? Alla behöver höra dem, men varför sägs det inte fler?

De som känner mig tror säker att jag har lämnat över tangentbordet till någon annan, men det är faktist jag, Hanna Magdalena Johansson som skriver att alla mår bra av komplimanger! Jag har nog börjat ta till mig komplimanger mer, ta emot dem istället för att ignorera och slänga bort. Framförallt blir jag glad av komplimanger, funderar inte längre på om orden var menade eller inte. Tar för givet att om någon säger att jag ser söt ut i min nya tröja, då tycker personen att jag gör det, jag börjar inte fundera på om personen var ironisk och jag borde köpt en annan tröja i en annan färg, i en annan modell. Till er som är misstänksamma, jag lovar att om ni säger något snällt till mig kommer jag inte att bli arg, skälla eller slåss, inte nu längre, den tiden är förbi!

Jag säger detta dels för att jag tycker att fler borde lära sig att ta emot komplimanger, man blir så mycket gladare! Sen kom jag att tänka på komplimanger och att man ska säga snälla saker till varandra innan idag när jag var och hälsade på skolsystern på våxtorpsskolan! Vi har haft ganska mycket kontakt hon och jag, det var ju hon som upptäckte min rygg och gjorde så att fler fick undersöka den. Därför ser hon ju bara en förbättring av mig när vi ses idag, min rygg är rakare och jag är längre. Det är alltid lika kul att besöka henne, höra någon säga hur lång och ståtlig jag är (inte många som säger det) och få höra hur vacker jag är, sånt värmer. När hon sedan frågar hur det är med mig och jag svarar att allt är underbart, tittar hon bara på mig, ler och säger att det syns. Man mår så bra av ord ibland.

Så var snälla mot varandra, tänk som Buddha: vänligt bemötande föder vänligt bemötande. Eller varför inte bemöt andra som du själv vill bli bemött. Gör dina ord levande, genom att säga dem, låta någon höra dem, låta någon läsa dem, låt andra och dig själv få känna glädje från ord.

Tack för mig och detta flummiga inlägg!

<3

När klockan ringde i morse blev jag arg, väldigt arg, vem var idioten som hade ställt klockan på väckning alldeles för tidigt? Efter att ha använt några mindre väl valda ord upptäckte jag att klockan inte alls ringde för tidigt, att ingen hade ställt klockan fel, klockan var halv åtta och jag skulle upp. Jag samlade mod och tvingade mig själv att med alla mina krafter försöka resa mig, komma över sängkanten och sedan ställa mig upp på golvet, mycket smärtsamt och komplicerat.

Efter några minuter av försök att vakna upptäckte jag när jag kollade ut genom fönstret att det snöade, snöade mycket! Jag vaknade genast till liv och glömde helt bort att det fortfarande var natt (typ) och skuttade ner i köket där jag glatt utbrister "vilken underbar morgon" till mina kära familjemedlemar.

Vad funderar vi på idag då? Idag funderar vi på snö!

Första timmen i 2-3:an tillbringade vi med att gå igenom veckan, vad skulle barnen skriva i veckobladet som skulle hem till föräldrarna? Sen gick vi igenom de obligatoriska snöreglerna. Jag stod i bakgrunden och iaktog barnen medans Margareta predikade om det där vita som låg på marken. Jag skrattade lite tyst för mig själv och det syntest å himla tydligt vad som skulle ske på den kommande rasten.
 
Jag menar i klassrummet med ca 13 barn fanns alla olika roller, där fanns de som inte lyssnade alls på reglarna, eftersom de ändå skulle leka i sandlådan eller byta pokémonkort och struntade i snön. Sen fanns där de som lyssnade och var med och komenterade men som så snart vi bytat ämne skulle glömma dessa regler och göra precis som de ville. Sen satt de som seriöst ville ha snöbollskrig efter reglerna. Sen fanns ju självklart den bestämda tjejen som memorerade allt Margareta sa för att hon skulle kunna gå runt på skolan och skälla på de som inte föjlde reglerna. 

Jag fick anstränga mig från att inte sucka ljudligt eller kommentera de heliga reglerna. Men seriöst, man kan ju inte ha snöbollsregler, det fattar ju alla.  

1. Man får bara kasta snö på fotbollsplanen.  Hur onödig är inte den reglen? Alla vet ju att det inte är kul att kasta snö på fotbollsplanen eftersom alla vill att man ska kasta på dem, det roliga är ju att kasta på de som inte vill och inte är beredda. Sen är det bara fegisarna som kastar snö på fotbollsplanen, ni vet de som står utanför planen, kramar en snöboll och väljer ut ett offer, springer in och kastar och snabbt vänder och springer ut och gömmer sig.

2. Man får inte mulas. Hallå, är det ens lönt att ha snöbollskrig om man inte får mulas? Hur ska en tjej som jag klara mig? Jag kan inte kasta långt och hårt, inte träffa heller för den delen. 

3. Man får inte kasta snö mot byggnaderna. Man undrar ju om det var brist på fantasi hos de smarta lärarna som skrev dessa regler. Som om lite snö skulle vara farligt för det röda teglet? Och om man nu skulle råka träffa ett litet fönster, skulle världen gå under då?

4. Man får inte kasta snöbollar med is eller sten. Som om någon kollar igenom sina snöbollar så att de inte innehåller något annat än just snö innan man kastar?

5. Man får inte kasta gula snöbollar. Den ända reglen som är värd att följa.

Som ni kan förstå var Hanna ganska lättade när hon var tvungen att förbereda en gympalektion den ena rasten och satt och drack kaffe i soffan och disskuterade tvättmaskiner mer Christian den andra, jag menar om någon unge hade kastat snö på mig hade jag ju varit tvungen att ge igen, och jag har inga planer på att följa snöreglerna. Jag tror inte att fröknarna hade uppskattat om något barn kommit gråtandes in och det hade varit mitt fel, eller om jag hade kommit gråtandes in och skyllt på något barn.

Självklart händer det olyckor trots att man gått igenom reglerna. En pojke i klassen råkade (vet inte vad hans "råkade" innebar) slå till en flicka i förskoleklassen med en stjärtlapp över ögat så att hon började blöda. Efter att han hade sagt förlåt kom det fram att det hade hänt mer på rasten. Pojken i fråga hade nämligen råkat (råkat??) kasta ut en annan stjärtlapp på vägen. Flickorna och fröknarna var märkbart arga över detta. Det hela slutar med att pojken och praktikant Hanna får ge sig ut och leta. Det visar sig att pojken lyckats kasta stjärtlappen längre än vad praktikant Hanna trodde. Den har nämligen hamnat mitt på 24:an, den stora vägen och inte den lilla som ligger bredvid skolan. Just vid denna tidpunkt visar det sig att många bilar tyckte det var kul att passera, så vi får vänta ett tag innan praktikant Hanna får springa ut och hämta den stackars ensamma pulkan. Allt frid och fröjd.  

En annan fundering, varför döpa någonting till "stjärtlapp"? Räcker det inte med pulka? Men jag måste erkänna att jag tycker att det ser ganska kul ut när massa barn åker "stjärtlapp" nerför en backe som är mer grön än vit.

Jag vill ha mer snö, så mkt att man inte ser marken. Jag vill åka pulka, ha snöbollskrig utan regler och dricka varm choklad.

Ska snart till det soliga Båstad och träffa en massa söta tjejer! Det kommer bli så himla mys, vi ska bjuda på tacos och låna varandras kepsar!

Puss på er som orkat läsa<3

blod är tjockare än vatten, blodsband menar jag. för även om man ibland inte står ut med varandra och bråkar om vems tur det är att borsta tänderna/sminka sig i badrummet finns där något visst som håller ihop. ofta finns där många sidor som är lika, som hos mig och min syster.

det är fredag, båda är trötta. alla som har träffat mig när jag är så där överspeedat trött vet att jag har väldigt kul åt mig själv. min syster blir ibland likadan, ikväll var en sådan kväll då vi båda två skrattade åt allt. vi låg framför tv:n och kollade på reprisen av "ensam mamma söker", och ni ska tro att vi hade kul! jag menar man behöver inte vara äckligt trött för att förstå att de programmet är löjligt kul, vilket annat program väljer låtar efter handlingen? och dessutom svenska låtar om lycklig kärlek (eller olycklig om det passar bättre in i handlingen)?

nä sjukt kul hade jag och syster min. roligast är att vi kunde skratta åt varandra och våra oförståligt, humorbefriade skämt. det är kvällar som den här man inser hur bra familjen är, kanske för att man har likadant blod rinnandes i ådrorna? blod som håller oss ihop.

idag när barnen hade svenska satt en kille och funderade väldigt länge, anledningen var att han inte kunde komma på nån bra story till sin händelseberättelse (ni vet en sån där man viker vanliga A4 papper, gör linjer, skriver en meningslös historia utan poäng och målar bilder till). iallafall tänkte hanna vara snäll och försöka hjälpa till. självklart började jag bolla ideér på mitt vanliga sätt, alldeles för överspeedat och för entusiastiskt. pojken byter ganska snart ämne, han gillade visst inte mina otroligt bra idéer

han börjar istället prata om att han skulle iväg efter skolan och därför skulle missa sitt favorit tv-program, självklart nappar jag på det och tycker att han kan skriva berättelsen om just denna tv-serie. konstigt nog visar det sig att min idé gick hem och han började genast fundera på hur han skulle rita. jag lämnade hans bord och gick för att hjälpa några andra. efter en stunds funderande räckte han upp handen igen, han behövde hjälp, han kom nämligen inte ihåg namnen på figurerna i serien. när jag svarade att jag inte visste vad figurerna i dinosaurie king hette, att jag inte ens hade hört talas om serien innan tittade han förvånat på mig, satt där och gapade som en fågelholk som var stor nog åt alla sveriges kungsörnar tillsammans och frågade irriterat vad det var för fel på mina ungar som inte kollade på dinosaurie king varje dag klockan 18.00. nu var det min tur att gapa... när jag svarade att jag bara var 17 och inte hade några barn, förlät han mig och vände sig om och frågade pojkarna på bänken bakom istället.

den stora frågan är nu, ser jag ut som en mamma? barnen på våxtorpsskolan verkar tro det, att jag har barn och pojkvän, de tror säker att vi har soffa tillsammans. och ändå har jag knappt haft mina glasögon på, ni vet dom som gjorde att minoriteten av falkenbergs fjortiselit haffade mig på stan och frågade om jag kunde köpa ut cigg.

i morgon funderar jag på att ha på mig gravidmagen som den överbeskyddande pappan i fjortisfilmen "10 orsaker att hata dig" använder för att få sina döttrar att förstå hur det går om man kysser killar. gravidmagen, glasögon och barnvagn. för att göra det hela mer verkligt funderar jag på att smita inom dagis i morgonbitti och sno med en äckligt snorig unge att lägga i vagnen. bara för att leva upp till förväntningarna.

Varför är ens inställning till kärlek inte lika lättsam som barns? Idag när jag skulle vara i en F-1 kass (har praktik på våxtorpsskolan) var den andra frågan, näst efter mitt namn vad min pojkvän hette. När jag svarade att jag inte har någon såg flickorna ut som fågelholkar, precis som att jag är gammal och då ska man ha pojkvän. Följdfrågan blev vem jag var kär i, flickorna blev lika förvånade över det svaret. Jag skonade de stackars barnen från en lång utläggning av min syn på kärlek och ställde tillbaka frågan till dem. Man kan ju säga att mitt och deras svar skiljde sig, dom var kära i minst 5 killar var, och om de var kära i samma spelade inte så stor roll. Men det var ytterst hemligt och killen/killarna i fråga skulle absolut inte få reda på det. 

Men barn ångrar sig ganska snabbt och kom på idén att jag skulle säga till min bror som är vän med de två favoritkillarna att två flickor som är 3 år yngre är kära i dem, min bror skulle i sin tur föra fram detta till killarna med stort K. När jag sa att jag inte tänkte göra det blev de ännu mer förvånade än vad de blev över mitt svar på pojkväns frågan. Och när jag sa att jag tyckte att de skulle förklara sin kärlek personligen blev tjejerna arga, hur kunde jag bara komma med en sån dum idé? Man kan ju inte prata med den man är kär i, så är det bara. dom var lite sura på mig ett tag efter det och pratade inte med mig på säkert en minut innan de började tävla om vems bord jag skulle sitta vid i matsalen.

Förhållande är även de sjukt softa för barn. Antingen är man ihop eller så är man inte det, det finns inget där i mellan. Antingen så pratar man inte med ens pojk- eller flickvän eller så umgås man som kompisar. Är det ett extra kärleksfullt förhållande så får kanske tjejen ett armband med texten "I love you" broderat på av sin pojkvän när han kommer hem från Turkiet. Sen kräver ju tjejer i den åldern inte så mycket av sina pojkvänner, bara att de ska dansa minst en tryckare på discot, sen är hon glad om han håller sig undan och lämnar henne och hennes vänner ifred.

Visst låter det sjukt soft? Men skulle man vilja ha det så idag? Är det inte bråken, konsekvenserna och framförallt närhet man vill åt i ett förhållande?

Nog med funderingar på kärlek för min del den här veckan, är helt slut. I morgon ska jag till praktiken i skolan. "men skolan är ju inte alls lika kul som på dagis, i skolan får man ju inte frukost och mellanmål... Sen lär man sig inget som är bra att veta": citat från en väldigt bestämd dam i förskoleklassen.